Enheten i Kristus

Tankar inför helgen
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
Enheten i Kristus

Det är dags för världsledarna att kliva ur sin ”comfort zon”, för vår
planet är utanför sin, sa den unga miljöaktivisten Greta Thunberg när hon intervjuades utanför kongressen i New York.
För snart två veckor sen anlände Greta till New York med segelbåten Malizia II. Under sin tid i USA har hon strejkat för klimatet tillsammans med hundratals ungdomar. Den 23:e september kommer hon att delta och tala vid FN:s klimatmöte. Hon säger också, med en känga till Donald Trump, att därifrån hon kommer, där är klimatet inte, en ickefråga.
Hemma i min barndomsby Långviksvallen, som ligger vackert vid Tavelsjöns västra strand. Där fanns en soptipp inne i skogen inte så långt från mitt hem. I den soptippen slängde byborna allt möjligt, det var gamla kylskåp, oljetunnor, plaster, järnskrot kort sagt allt det man ville bli av med. På samma sätt har det varit under åren i snart sagt alla byar runt om i Sverige. Man fyllde över bränngropen med skräpjord och sedan tog skogen över och det växte träd och gräs på den platsen som förut varit en bränngrop eller soptipp. När det var övergrävt syntes inte skräpet, och med tiden glömdes det miljöfarliga materialet bort. Det syns ju inte, därför fins det inte?
Till helgen har vi temat Enheten i Kristus. Sveriges kristna råd har utlyst tiden mellan den 15 september till den 22 september till bön för fred i Israel och Mellanöstern.
Kyrkornas världsråd som också Sveriges kristna råd är en del i, de försöker att fokusera på enhet bland alla religioner. Det är väl en god sak att försöka enas i stället för att strida? Jo absolut, vem tycker inte det? Men inte till vilka sammanblandningar som helst i enhetens namn. Det vi i den kristna kyrkan vill, är inte synkretism, alltså en sammanblandning mellan olika religioner, utan vi eftersträvar en symbios med Kristus själv. Jesus är kyrkans huvud, och den enhet som Jesus talar om kan inte organiseras fram eftersom kyrkan är en organism, inte en organisation. Kärleken till Gud och människorna, det är det som kyrkan strävar och eftersöker. Men vi vet att vi har misslyckats gång på gång, kyrkohistorien lär oss det. Den kristna kyrkans kallelse är att tillhöra Jesus Kristus. Jesus ber inte i sin översteprästerliga förbön att vi ska bli medlemmar i samma organisation utan att vi ska vara lemmar i samma organism.
Varje vecka träffar jag ett gäng församlingsledare till bön och samtal. Vi kommer från olika samfund, med olika teologiska skolor. Vi är inte eniga i alla teologiska spörsmål, men vi är eniga i att Jesus Kristus är världens enda räddning. Vi har i våra olika kyrkor och samfund en historia, som vi kanske inte alltid vill lyfta fram. Saker och ting tystas ner. Det är som vid soptippen där allt är försvunnet bara man inte ser det, eller talar om det. Jag vill å den kristna kyrkans vägnar be dig om förlåtelse om vi i vår missionsiver dolt Jesus för dig. Att vi i vårt högmod och iver har velat så mycket vara teologiskt renläriga, att vi däri glömt bort det viktigaste, nämligen kärleken till Gud och människan. När jag i ödmjukhet lyssnar till min medbroder och syster i Herren då behöver jag inte alltid ha rätt. Jag kan vara transparent, jag behöver inte dölja det som varit, utan jag kan med frimodighet lyfta fram det som är undangömt. Allt det där som du och jag försökt att dölja, det har Jesus i sin nåd tagit bort ifrån oss. Det är inte gömt någonstans under marken, till någon sorts själslig miljökatastrof, utan det är borta, det finns inte mer till, säger Guds ordet. När jag lever på ett skört transparent sätt kan jag låta mina åsikter och teologiska spetsfundigheter få vila. Vi får kliva ur vår ”comfort zones”, för att kärleken till Jesus ska få bli det primära i våra liv, då händer det något i djupet hos oss. Det skapar enhet både mellan oss som människor men också mellan oss och Gud.
En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman


















© 2017 Hortlax EFS Kontakt