Sexagesima eller Reformationsdagen.

Tankar inför helgen
Sexagesima eller Reformationsdagen.
Det levande ordet.
När jag skriver det här sitter jag på Sunderbyns sjukhus. Jag är här mest som ett stöd för min dotter och min dotterson. Läkaren har lyssnat på mitt barnbarns hjärta och lungor. Klämt lite på hans mage och undersökt körtlarna kring hans hals. Doktorn ställde en mängd olika frågor om familjens historik när det gäller olika sjukdomar, eftersom jag är gammal och har lite vidare kunskap om familjens sjukdomshistorik, kunde jag få komplettera med det jag visste om familjernas olika sjukdomar. Doktorn noterade det vi sade i sitt skrivblock och verkade nöjd över den övergripande historik han fått.

Dottern tog med läxböcker till grabben eftersom han just nu varit hemma en hel månad på grund av ihållande feber. Han behövde få komma ikapp den undervisning som han förlorat. Det gick lite trögt med svenskläxan men efter lite pedagogisk övertalning fixade han den på några minuter.

Helgens texter handlar om att Guds ord är ett levande ord. Det står i episteltexten att Guds ord är ”skarpare än ett tveeggat svärd och tränger så djupt, att det skiljer själ och Ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar”. I evangelietexten proklamerar Petrus, ”Vi tror och vi förstår att du är Guds helige”.
Reformationsdagen är ordets söndag, som en av fyra bönedagar under året. Den här söndagen är speciell detta år, eftersom det är femhundra år sedan Luther spikade upp sina teser på Witterbergs kyrkport. Luther proklamerade med pondus och envishet, att det viktigaste för en kristen, det är att leva i Guds ord. ”Ordet allena” var en av hans återkommande uttryck.
Mitt Barnbarn tyckte svenskläxan var tråkig och svår, men med mammas pedagogiska hjälp fixade han det i rekordfart. Med lite hjälp kunde han inte bara läsa texten, utan också förstå det han läste.

Bibeln är en fördold bok om man inte får hjälp att läsa den. Den Helige Ande har Jesus sänt, för att hjälpa oss att förstå det han säger i skrifterna. När bibelordet möter oss är det som ett tveeggat svärd, det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

När jag kom till tro hände det något med märkligt med mig, helt plötsligt öppnade sig bibeln för mig och den blev levande. I den svenska psalmboken 237, skriver Luther, ”vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda”. När vi läser Guds ord behöver vi hjälparen, den helige Ande för att kunna förstå vad det är vi läser, vi behöver pedagogen, han som öppnar upp ordet åt oss. Då kan vi säga som Petrus, ”Vi tror och vi förstår att du, Jesus, är Guds Helige.”
Luther skriver, ”Jag vet att min tro skulle falla ihop som en skinnpäls, om den skulle stödja sig på mina gärningar. Men stöder den sig på Guds ord, så står den fast, hur svag den än är, det är visst och säkert. En svag tro är också en tro, ty Gud säger. Låt dig nöja med min nåd, ty jag är stark i det svaga”.

Mitt barnbarn är svag på grund av långvarig feber och magplågor, därför har han haft svårt att koncentrera sig på läxorna, men genom mammas pedagogiska hjälp fixade han det tillslut.
Jesus som är det levande ordet vill ge oss den pedagogiska hjälpen, till att läsa och förstå hans ord, genom hjälparen den helige Ande. Den reformationen ber jag att vi alla ska få vara med om.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman





























Septuagesima

Tankar inför helgen.
Septuagesima
Nåd och tjänst.

Jag har förut i den här krönikan berättat om att jag gärna ser på olika inrednings och bygg program på TV. Det har sin grund i att jag är omåttligt intresserad av olika byggprojekt. Våren 1975 köpte vi vårt första hus. Det var ett fallfärdigt Per Albin torp, i en by utanför Umeå. Huset hade glidit av grunden och var till utförsäljning som ett sommarhus. Jag var 23 år och som nyutbildad snickare, var jag full av ungdomlig entusiasm. Jag mins att svärmor nästan gråtande sa, ”ta en tändsticka och bränn upp huset”. Hon tyckte att det inte var något att satsa på, utan i hennes ögon var det bättre att riva och bygga nytt. Visst var det en viss sanning i den analysen, men inte för oss unga. Vi såg det som vårt framtida hem där barnen skulle få växa upp och få känna trygghet, harmoni och välbefinnande. Jag rev ut allt i huset som dessutom på vissa ställen var angripen av svamp. Jag lyfte och tryckte tillbaka huset och gjöt en platta. Eftersom jag också arbetade heltid som snickare, blev det många sena kvällar och vissa nätter, för att så snabbt som möjligt göra huset beboeligt. Allt sedan jag kom till tro tre år tidigare, gick jag med en längtan att få berätta om den Jesus som jag funnit. Efter en arbetsplatsolycka blev jag tvungen att byta jobb, och då, 1979, sökte jag och kom in på Johannelunds teologiska högskolan. Det blev svårt för mina föräldrar att jag skulle sälja och flytta från orten. Vi hade just färdigställt huset och allt var tipp topp, och då sälja, och utbilda sig till något så osäkert som predikant, både lönemässigt och socialt, det var svårt för mor och far att acceptera.

I helgens texter talar Jesus om att följa honom. Han säger, ”Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far och mor eller barn eller åkrar skall få hundra falt igen och ärva evigt liv.”

Mitt vittnesbörd i denna veckas krönika är, att vårt liv har blivit på det sätt som Jesus har beskrivit. Visserligen har vi fått gå igenom många svårigheter, och många gånger frågat oss om detta var ett rätt beslut, men nu när jag är pensionär och tittar tillbaka på mitt livs pussel, då ser jag att det faktiskt har varit en lång rad av välsignelser som följt oss. Vi har många gånger fått uppleva hur människor har varit som änglar, sändebud, från himlen till oss genom att de varit lydiga i sin kallelse, när de fått ingivelser, att stödja oss på olika sätt. Ja vi har fått hundrafalt igen.

Rubriken för helgen talar först om nåd, sedan om tjänst. Jag tänker ofta i liknelser och de haltar ofta, men om du tänker dig att du åker till macken för att tanka, först då, när du fått bränsle i tanken, kan du köra vidare, på ett liknande sätt är det att komma till kyrkan, till sin församling. Du kommer dit för att tanka upp din andliga tank av nåd, för att kunna under veckan vara i Guds tjänst.

På samma sätt blev det för mig, jag fick uppleva Guds nåd när han visade mig att jag var förlåten. Inte på grund av det jag gjorde, utan på grund av vad han redan har gjort för mig. Jag var och är förlåten, i och med denna visshet kunde jag gå ut i tjänst och veta att han var den som kallade och utrustade till denna tjänst. Så är det med oss alla Guds barn, att vi är kallade genom nåden, för denna nåd sätter oss i rörelse till tjänst. Först nåd sedan tjänst.

Allt gott önskar jag dig. Gösta Degerman

Kyndelsmässodagen.

Tankar inför helgen
Kyndelsmässodagen.
Uppenbarelsens ljus.

Du har säkert sett att vi redan har ljusare ute, kanske är du som jag, att du längtar efter ljuset. Jag fick en liten vårsolskänsla i lördagsmorse när jag körde till kyrkan och till det vi kallar för stadshusbönen. Solen var på väg upp och solstrålarna blänkte och reflekterades lite varstans när jag körde genom staden. Tänk snart är sommaren här. När januari månad har gått, då är min upplevelse att det går jättesnabbt till Valborg och vår brasorna.
Jag har liksom du läst många olika rubriker i tidningarna som talar om mörker och kyla i vår värld. Rubriker som jag läst i dag är: ”Varning konton kapas”. ”Höga statliga tjänstemän ertappas med mutbrott”. ”Åtta scenarier hur världen ska gå under”. ”Två ensamma damer legat döda i sina lägenheter”. ”En gruppvåldtäkt i Uppsala”. ”Rysslands förre president Gorbatjov säger att världen verkar göra sig redo för kärnvapen krig”. ”Georg Orwells bok 1984 säljs slut i bokhandeln” detta efter Trumps uttalade om alternativa fakta.

Jag skulle kunna skriva flera sidor om allt det mörka som målas upp för oss i medierna, men jag har något annat att berätta om. I fredags kväll hade Skavlan en gäst som berörde mig djupt, hennes namn är Hédi Fried, hon är en överlevare från Nazisternas förintelseläger. Trots allt det djävulska hon varit med om, talade hon om framtidstro, för dagens ungdom. Hon hade ett hopp och det har även jag, ett hopp om ett evigt ljus till världen. Hopp får jag även när jag leder ALPHA grupper, en grundkurs i kristen tro, när deltagare får uppleva hur Guds ljus möter dem i en Aha upplevelse.

Till helgen kommer vi att fira Kyndelsmässodagen där vi talar om Jesus som är världens ljus. Texten handlar bland annat om en äldre man vid namn Symeon, som tillbringade mesta delen av sin tid i Jerusalems tempel. Där var han i bön för nationen, och hans innersta längtan var att få se Guds Messias innan han dog. Det står att den helige Ande var över honom, och att den helige Ande hade uppenbarat för honom, och att han leddes av Anden. Han möter Maria och Josef med det lilla Jesus barnet i templet, där de är för att offra, men också för att omskära det lilla gossebarnet. Då stegar Symeon fram och lyfter upp barnet och välsignar det.

Ordet kyndel hör samman med den gamla traditionen att fira ljusfest. I många kyrkor kommer man att dela ut dopänglar, dopljus, dopdroppar och ofta delas barnensbibel ut denna dag. Symeon blir som en ljusbärare när han lyfter upp Jesus. Jesus säger om sig själv att han är världens ljus. Han säger att vi inte ska ställa ljuset under stolen, utan lyfta fram det på bordet så att alla kan se ljuset. Det är det som vi i den kristna kyrkan försöker att göra. Vi vill lyfta fram honom som är världens ljus. Vi som bor här uppe i norr vi blir extra mycket euforiska över ljuset som solens strålar ger den här tiden på året. Det vi vill i kyrkan är att få vara en ljusbärare i denna mörka tid. Vi vill bära fram ett hopp, en glädje, en frid som denna världen inte kan ge. Vi vill tala in ljus i mörkret för att människorna inte ska gå under av allt det mörka de ser och hör i denna tid. Alla religioner talar om vad vi ska göra, men den kristna tron talar om för oss vad vi ÄR. Vi är hans skapelse, vi är hans ögonsten, vi är hans barn, vi är frälsta av NÅD.
Mitt i det att världen verkar skaka av allt mörker sänder Gud oss ett hopp, en ljusstråle från himlen, ett ljus som fördriver mörkret, där Symeons ord får ta plats i oss. ”Mina ögon har skådat Guds räddning”.

En skön helg önskar jag dig. Gösta Degerman

4 söndagen efter trettondagen

Tankar inför helgen
4 söndagen efter trettondagen
Jesus är vårt hopp

I förra veckan blåste det enormt här nere vid kusten och vattenståndet ökade med ca en meter. Kommunens bryggor har varit farligt nära att krossas av den stigande havsisen. Om det har varit blåsigt här nere vid kusten är det inget mot vad fjällvärlden fick se. Där var det ibland orkanstyrkor i vindbyarna. Jag hörde att folk hade svårt att gå upprätta i den starka vinden. Utanför mitt arbetsrumsfönster såg jag hur hamburgare restaurangens flaggstänger böjde sig illavarslande i den tilltagande vinden, och hur personalen skyndade sig att hala flaggorna för att hinna rädda några av dem. Jag gissar att när jag kommer till stugan till våren kommer jag att få hämta brygg delar långt ute i skogen, på grund av det höga vattenståndet och den hårda blåsten. Jag får väl anledning att återkomma i den saken längre fram i vår.

Nya vindar blåser också runt om i vår värld när nu Donald Trump har svurit eden som USA:s 45 president. Proteststormarna har avlöst varandra inte bara i USA utan runt om i vår värld. Medierna talar om en ny världsordning har inträtt när Trump tar plats i vitahuset. Många Amerikaner upplevde att hoppet om ett mer solidariskt samhälle försvann med Obama. Medan andra har satt sitt hopp till att Trump ska föra USA in i en ny storhetstid. Det ska bli intressant att följa hur USA som är världsledande inom så många områden kommer att förändras under hans mandatperiod.
I några av helgens texter möter vi lärjungarna som är ute på Genesarets sjö medan stormbyarna kastar sig mot deras båt. I den ena texten hittar vi Jesus sovande i båten mitt i stormen och i den andra texten kommer Jesus gående till dem över det brusande vattnet. Vid det ena tillfället satte lärjungarna sitt hopp till att Jesus skulle stilla stormen vid det andra var det Petrus som hade klivit av båten för att möta Jesus på vågorna. Där ropade Petrus när han var på väg att sjunka ner i havsdjupet. Herre hjälp mig. Hans enda hopp var Jesus.

Herre hjälp mig, det ropet har ljudit i 2000 år. Miljoner och åter miljoner människor har ropat dessa ord genom åren. Många har fått uppleva som lärjungarna, eller som Petrus hur Jesus räckt ut sin hand och hjälpen kom. Men många har också upplevt hur hjälpen uteblivit när man ropat för att senare i livet upptäcka att han fanns där ändå bakom alla skuggorna. Allt hopp är inte ute även om det ibland kan se ut som om Gud inte alls ville höra våra rop.
Prövningarna som vi möter föder något gott med sig, det ger oss livsvisdom och hjälper oss att se vår medmänniska på ett mer nyanserad och ödmjuk sätt. Vi talar inte så gärna om lidandet i efterföljelsen av Jesus i denna del av världen, medan det är något absolut verkligt i de flesta länder där den kristna tron går framåt. Jag har sagt det förr, att aldrig har vi haft så många martyrer i den kristna kyrkan som i dag.

Där den kristna tron går framåt, där blåser också en stark vind av motstånd, ja ibland är det som kraftiga orkanvindar som de kristna får stå i. Där gäller det att hålla sig fast i korset som är den kristnes hopp och glädje, det som Paulus säger, ”korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft till frälsning”.
Många Amerikaner förlorade sitt hopp när Obama gjorde sorti, men andra vädrade framtidstro när Trump tågade in i Vita huset.

Den kristna kyrkan i västvärlden, har många gånger vänt sin kappa efter vinden och följt med i vindens riktning. Den har inte alltid vågat stå upp för det som fäderna höll för heligt. Men genom allt, har ropet från djupet av kyrkan alltid varit, ”Herre hjälp mig”. Än hur de teologiska vindarna har blåst, har den kristna kyrkan alltid haft sitt hopp till Jesus, och dess rop hörs även 2017.
Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig.
En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman.

© 2017 Hortlax EFS Kontakt