Att inte dömma

Tankar inför helgen
Fjärde söndagen efter trefaldighet
Att inte döma.

Det här med bilkörning är ju som ett kapitel för sig. Hur svårt är det inte att hålla sig lugn ibland när någon medtrafikant beter sig lite väl underligt. Ta det här med fartkameror som ett exempel. Hur många av oss har inte blivit omkörda strax innan en fartkamera dyker upp. Jag kör ganska ofta sträckan Piteå – Umeå och mellan Skellefteå och Umeå är det otaliga fart kameror.

En gång vid en av dessa Umeåresor blev jag omkörd av en bilist som hade betydligt mer bråttom än jag, då kunde jag se hur hela bak partiet blev upplyst av den framförvarandes bromsljus på grund av en fartkamera. Då dök tanken upp i mitt sinne att den fartdåren måste lära sig trafikreglerna, och att han betedde sig som en riktig ögontjänare.
Men min hustru som kan läsa mina tankar påpekade då lite varsamt att, ” Varför bromsar du in inför fartkameran”?
Naturligtvis bromsade jag också in inför stolpen med polisögat. Jag var också en ögontjänare som snabbt tittade på hastighetsmätaren och upptäckte att jag körde för fort.
Söndagens texter handlar om att inte döma. Jesus säger, ”Varför ser du flisan i din broders öga men inte bjälken i ditt eget?”
Visst är det ofta så att vi ser felen hos andra, men inte våra egna felsteg. Vi kan ofta försvara våra handlingar med olika argument, som att det var hans fel, eller det var han som började, eller han får skylla sig själv.
I en av texterna kommer de skriftlärde och fariseerna med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. Lagen säger att hon ska stenas. Dessa fromma ville veta vad Jesus tänkte om saken. Han säger till dem, ”Den av er som är utan synd han kastar första stenen”. Alla gick därifrån eftersom de visste att de inte var syndfria.
När jag är ute i trafiken blir jag påmind om Jesus orden att inte döma. Jag har turen att ha en hustru som inte dömer mig, utan hon bara stilla påpekar när jag kör för fort.
Kvinna som slängdes ner framför Jesu fötter fick höra, ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.”
Ibland kanske vi bildlikt behöver se ett bromsljus, eller en fartkamera för att tänka till och stanna upp inför det vi gör och tänker.
Jesus orden får stilla ljuda i vårt inre, ”Gå nu och synda inte mera”.

En skön helg önskar jag dig.

Gösta Degerman

Den högstes profet

Tankar inför helgen
Den helige Johannes döparens dag.
Den högstes profet

Det här med sommar och fester är ju något återkommande. Vi grillar och umgås så mycket som möjligt utomhus. Flera av våra nära och kära har bemärkelsdagar vid den här tiden på året därför blir det något naturligt att vi träffas, och att vi då har våra olika fester. Nu när vi är i midsommartid brukar inbjudan till bröllop droppa in i vår brevlåda. Då är släkt och vänner oftast extra pigga att få att komma på fest.

Mitt i den kallaste av dagar den 29 December 1973 gifte jag mig med min Anita i Gammelstads kyrka. Jag tror att det var den kallaste dagen det året. Men för oss två spelade det ingen roll om det snöade, eller om det var 30 grader kallt, vi ville inför Gud och människor få bekräfta vår relation.

När vi skickade ut vår inbjudan till bröllop, och till fest, var det verkligen svårt för oss att sätta gränser till hur många vi skulle bjuda. Med mycken vånda och dividerande hit och dit, bestämde vi oss till slut hur vi ville göra. I slutändan blev det ändå ca 80 personer som fick ett vackert sirligt inbjudningskort till att komma med på festen.
Vi skrev längst nere i högra hörnet, att klädseln kunde vara valfri och även ett OSA, om svar anhålles, senaste datum för matens skull.
Den här helgens texter handlar om Johannes döparen. Han talar om sig själv som brudgummens vän, Johannes 3: 29. ”Brudgummens vän som står och hör honom gläder sig åt brudgummens röst”.
Vi hade många släktingar och vänner som gladde sig med oss, den 29 december 1973.
Även Johannes pappa Sakarias, gladde sig över sin nyfödde son, och profeterade över honom, när han som en liten baby vilade i mamma Elisabeths famn. Han sa: ”Du mitt barn skall kallas den Högstes profet, ty du skalla gå före Herren och bana väg för honom”.
Johannes växte upp och blev stark i Anden står det, han gick ut i öknen klädd i gethårs skinn och åt gräshoppor. Johannes skickade inte ut ett sirligt inbjudningskort, utan han stod där vid Jordanfloden och ropade ut inbjudan till omvändelse och dop. Han som brudgummens vän förberedde bruden, alltså folket, på att nu kommer brudgummen, är ni beredda att möta honom.
När prästen vigde oss i Gammelstads kyrka ställde han frågan till oss båda, ”Vill Du”, ta denne till din äkta maka/ make och älska i nöd och lust.
Han frågade inte om vi kände för det, eller om vi hade lust till det, utan han frågade, ”Vill Du”?
Gud har ett OSA till oss alla,Vill Du? Den står kvar även i dag till alla människor, vill du får du komma med till festen, bröllopssalen är dukad och inbjudningskortet är utskickat, skrivet inte med bläck eller penna, utan med Kristi Jesu eget blod. Gud har inte tänkt ut att vissa ska få komma med till festen, utan han bjuder in alla att få vara med. Det är det som kallas för NÅD.
Det står också på hans inbjudningskort att klädseln inte är valfri, utan bröllopskläderna får vi där vid festsalen.
I denna midsommartid bjuds du och jag till den stora festen i himlen, Frågan är, Vill Du? Vad svarar du på Guds, OSA.

En skön midsommar helg önskar jag dig.
Gösta Degerman




Vårat dop

Tankar inför helgen
Första söndagen efter trefaldighet
Vårt dop.
 
I den här tiden, med alla elektroniska leksaker och spel, kan det vara på sin plats att jag som en gammal man få ge er en glimnt om hur vi kunde leka under femtiotalet. Mina två äldre bröder, Lars Gunnar och Nils Olov var de som ivrade för att syskonen skulle leka kyrka. De bytte av varandra att agera präst eller kantor. Sekretärens stora lucka fälldes ner för att bli en kyrkorgel och prästen för dagen hade lindat in sig i en svart filt. Där i kammaren intill köket firades det Gudstjänst med alla småsyskonen.
 
Ingen av dessa två blev präster men båda läste in ingenjörs examen efter fyllda trettio. De blev båda politiskt engagerade och var hängivna tanken om ett mer gämnställt och socialistiskt Sverige. Möjligen påverkades de av att deras uppväxt var i ett fattigt arbetarhem, tillsammans med tolv syskon.
 
Men två av små syskonen blev präster, undertecknad och min ett år äldre bror Tomas.
Vi två var ofta i luven på varandra och ville mäta våra krafter i olika brottningsmatcher.
Jag minns en vår, när vi var i  tonåren, att vi började bråka med varandra, om något som jag inte minns nu, men jag minns koskiten. Mamma hade lagt ut koskit i blomsterrabatterna och vi använde dessa komockor till vapen. Vi gned in varandra i denna koskit, grät, svor och kämpade mot varandra. Mamma ropade till oss att sluta medan pappa sa: ”Lätt dem hall på till dess de val vänner”. Mycket riktigt när vi kämpat en timme eller så blev vi tvungna att sätta oss i gräset och bara skratta åt varandra. Vi såg helt bedrövliga ut med koskit i håret i öronen, näsan, ja över hela kroppen.
Till helgen kommer vi i våra kyrkor att tala om vårt dop. Dopet har varit en stridsfråga i kristenheten i många år. Det har varit verbala slagsmål mellan samfunden och vi har, (ursäkta utrycket), i egentlig mening, kastat skit på varandra i denna fråga.
Jag har inget mandat från någon församling att säga detta, men jag vill å kristenhetens vägnar be dig om förlåtelse om vi har skymt Jesus för dig genom vår oenighet.
Jag upplever att vi nu 2017,  kan samtala om olika teologiska olikheter på ett mer kärleksfullt och nyanserat sätt än bara för tio år sedan.
Dopet är ett dop till Kristus, vi döper i Faderns, Sonens och i den Helige Andes namn. Eftersom jag är en Luthersk präst döper jag barn. För mig är det en stor upplevelse att få ta det lilla barnet i min famn, lägga händerna på dess huvud, och känna det lilla hjärtats pulslag igenom den tunna huden som omger barnets ännu inte hopväxta fontanell. Jag känner pulsslagen av liv, och jag får som representant från livets Herre själv, döpa barnet in i Guds famn.
Jag minns inte om syskonen, i kammaren, lekte barndop, men begravning hade vi nu och då ute i trädgården av någon död råtta eller fågel.
Min önskan är att vi i församlingarna kunde begrava våra stridigheter i förlåtelsens mylla, vilket jag med glädje kan konstatera, att det händer både här och där, att vi kan se på varandra som bröder och systrar i Herren. Trots olikheter, åsikter, betraktelsesätt och övertygelse så ser jag att det händer något i folkdjupen.
Mina två äldre bröder som ville leka kyrka, de blev socialister, vi två yngsta som ständigt var i luven på varandra vi blev präster. Märkligt kan tyckas, men jag tänker att det är hög tid att Guds församling slutar att leka kyrka, och i stället ta Jesu ord på allvar att: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns Sonens och i den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Hur gick det för de unga stridstupparna? Jo de är de allra bästa vänner och båda predikar allt de kan om Jesus Kristus som världens frälsare.
 
En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman  
 

Den Heliga Ande

Tankar inför helgen
Pingstdagen
Den Helige Ande
 
När jag under våren har kört till Boden och Rörvikskyrkan till gudstjänster och andra samlingar har jag tänkt på Hasse Alfredsson. Ni vet komikern och författaren som i revyn Gröna hund från 1962, talade om Pastor Jansson som hämtar kraften ovanifrån, som spårvagnen.
 
Vägen in till Boden från Luleåhållet kantas av ett järnvägsspår. Där är det två olika elledningar vad jag förstår, som förser tågen med elström.
På sidan om tågspåret går det ytterligare en kraftledning som förmodligen går till något ställverk för att sedan förse samhället med den elkraft den behöver.
Hasse Alfredssons pastor Jansson monolog, är ju en passande bild för vad som predikas under pingsten.
Församlingen hämtar kraften ovanifrån, den väntar och längtar efter Guds kraft ska bli utgjuten över allt Guds folk.
Jesus säger att när den Helige Ande kommer över er ska ni få kraft att bli mina vitten. ”Ty av mig ska han ta emot det han låter er veta”, förklarar Jesus. Kraft ledningarna är dragna, kraften finns där, det är bara att utnyttja den.
I pastor Jansson monologen säger Alfredsson också att, ”Livet är som en påse, den är tom om man inte fyller den med något”. Alldeles ypperligt träffsäkert sätt att se på helgens texter.
Den Helige Ande vill fylla varje längtande hjärta med sig själv. Anden är Jesu Kristi Ande, en av samma sort som han, en Ande som skulle bli till vår hjälp i våra tafatta försök, att berätta om världens största och viktigaste händelse.
Livet kan kännas tomt, innehållslöst och kraftlöst om vi inte hämtar kraften ovanifrån.
Paulus skriver i Efesierbrevet 5:18 ”Låt er uppfyllas av Ande.”
Grekiskan verb står i passivum, det är något som sker med oss.
Grekiskans verb står i presens, det står om något som ständigt sker. Inte en gång utan det är ett ständigt pågående verk.
Grekiskans verb står också i pluralis, det säger låt ER uppfyllas.
Det är en viktig del att påminna varandra om att hjälpas åt att ta emot detta överflödande liv som finns i pingstundret.
Pastor Jansson monologen som Hasse Alfredsson skrev med Tage Danielsson är en hälsning till oss 2017.
Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med liv, och livet kan vara kraftlöst om man inte hämtar kraften ovanifrån.
 
En skön pingsthelg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Hjälparen kommer Hjälparen kommer Hjälpen kommer

Tankar inför helgen
Söndagen före pingst
Hjälparen kommer
 
Dansbandssångaren med den smäktande rösten, Christer Sjögren sjunger i visan,”Den stora dagen”, om en mor som väntar på att hennes barn ska komma hem till hennes födelsedag. Hon har dukat med det finaste porslinet, och klätt sig i sin finaste klänning. Men barnen ringer och säger att de inte kan komma ifrån och att de tagit fel på vilken dag det var.
 
 
Nu på söndag kommer vi att fira Mors dag här i Sverige. Överallt kommer mammor att få blommor och tårta. Kanske blir hon utbjuden på en fin middag någonstans. Men det kommer också att finnas mammor, som i Christer Sjögrens visa, som står vid sin blommiga gardin, och väntar hela dagen på sina barn. Sorgsen måste hon gå till sängs utan att barnen dykt upp.

När jag var ca tio - elva år gammal då bestämde jag och några andra pojkar i byn, med våra föräldrars medgivande, att tälta ute på en ö i Tavelsjön. En äldre bror till mig rodde oss pojkar ut till ön, eftersom mamma inte ville att vi skulle ha båten under natten. Hon var rädd att vi skulle göra något tokigt om vi hade tillgång till båten. Vi var en fem, sex pojkar i samma ålder som skulle övernatta i tält, och få uppleva det stora äventyret. Vi reste genast tältet och gjorde upp eld för att koka vatten till potatismoset. Korven grillade vi över öppen eld, av bara farten slank också de medhavda mackorna ner i små pojkarnas magar. Den goda hemgjorda saften dracks också upp innan vi somnade för kvällen. När morgon kom hade vi inget att äta eller dricka. Vi hade festat upp alltsammans kvällen före. Några av oss stod vid stranden och grät. Vi kände oss övergivna, hungriga, och bortglömda. Vi kommer aldrig härifrån var det någon som sa.
Men mamma hon hade omsorg om oss, hon visste vad små pojkar brukar göra med maten. Hon förstod att vi skulle äta upp alltihop under kvällen, därför skickade hon min bror att hämta oss, långt tidigare än vad vi egentligen hade sagt från början.
Till helgen talar vi kyrkorna om att Hjälparen kommer. Det handlar om den helige Ande som Jesus hade lovat skulle komma, och som lärjungarna i sin bönekammare skulle vänta på.

De bad och väntade på den utlovade Anden, en Ande som skulle bli deras hjälpare.
I Piteå har vi just nu en böneperiod inför pingsten. Vi använder tiden mellan Jesu himmelsfärd och pingstdagen som en tid i bön på samma sätt som de första lärjungarna gjorde. Vi väntar inte på att Jesus ska sända sin Ande till oss, för det har han redan gjort, utan vi ber och hoppas att vi ska få vara med om att se människor frälsta och att de ska söka sig till Gud.
Christer Sjögrens visa om den väntade modern, eller min bild av mamma som står och väntar vid köksfönstret och funderar hur hennes barn har det. Det är en fin bild på hur Gud står och väntar och längtar efter sina bortsprungna barn. Som mamma skickade iväg storebror för att hämta oss hem från vårt sjöäventyr, har Gud skickat ut hjälparen, för att han ska hjälpa alla Guds barn, att i stor frimodighet, i Andens kraft uppmana varje bortsprunget barn, att komma hem till sin längtande Far.
Längtar du efter Gud? Han finns där intill dig.  
Vi ber med David i psalm 33. ”Herre, låt din nåd vila över oss, ty vi hoppas på dig.”
En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Bönen

Tankar inför helgen
Bönsöndagen
Bönen

Häromdagen såg jag en dokumentär om KarlGustav von Rosen på SVT play. Det var en väldigt intressant skildring av en oerhört modig mans bedrifter. Han dog vid ett av de många flyguppdrag han åtog sig genom åren. Han var en man som kom från societeten men som fick ett hjärta för de svaga i vårt samhälle. Han var en av dem som startade de så kallade ”matbombningarna” i dåvarande republiken Biafra vid sextiotalets slut. Han bistod även med ”matbombningar”, vid den stora svältkatastrofen i Etiopien, under mitten på sjuttiotalet. En luftens hjälte.

Vid den här tiden ställde Sverige upp med stora insamlingar för de svältande barnen i Biafra. Jag som är född på femtiotalet minns bilderna, som visade på utmärglade barn med flugor i ansiktet eller bilder på döda som var hoptorkade av svält. Dessa katastrofbilder finns fastetsade i min minnesbank.
Vi svenskar försökte att hjälpa till så gott vi kunde. Det fanns också en stolthet i vår nation att vilja hjälpa.

Vi hörde inte fysiskt ropen på hjälp, men bilderna och texterna vi kunde läsa, de var ett starkt rop till oss, djupt in i våra hjärtan. Det var en bön, ett rop från människor från en annan världsdel som träffade oss.

Sverige har varit ett föregångsland när det gäller hjälpsändningar och missionering av främmande världsdelar. I våra kyrkor har vi talat mycket om, att nu kommer dessa folk som vi har sänt vår hjälp till, hit till Sverige och de vill hjälpa oss.
Här i Piteå pågår det ett bönearbete sedan flera veckor tillbaka ute vid Storstrands kursgård. Den som fick oss att starta denna böneperiod, det är en kvinna från det forna Biafra. Hennes föräldrar överlevde svältkatastrofen på grund av det bistånd som vi svenskar nästan ensamma stod för. Kvinnan säger att hon har fått ett ord från Herren att komma hit till Piteälv, och be för vårt land och folk. Hon menar att Gud har sett till vårt land och den kärlek vi visat när vi skickat mat, förnödenheter, sjukvård och missionärer till dem som ropat efter hjälp.

Helgens tema är bön. Bön kan vara på olika sätt, det kan vara som de bilder jag fick till mig under sextiotalet från de svältande i Biafra eller från andra svältkatastrofer runt om i vår värld. Vi hör inte deras rop eller deras böner fysiskt, men vi känner i våra hjärtan att vi vill bistå och hjälpa med det vi kan. På samma sätt är det när våra barn hamnar i en någon situation där de behöver hjälp då kommer vi till undsättning, innan de ens bett oss om hjälp.
Så är det också med Gud. Han vet vad vi behöver, så säger Jesus i en av texterna för denna söndag. ”Er Fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det”.
Därute vid Piteälven beds det både tyst och högt för vårt land och folk. Ibland är det ett högljutt ropande för landet, ibland är det bara tyst och någon liten suck kan höras.
Karl Gustav von Rosen han hörde ropen från en annan världsdel och blev till ett bönesvar för miljoner människor.
Jesus har lovat, att när vi möts till bön, då ska han vara närvarade mitt i bland oss. Men han ska också höra oss om vi stänger in oss i vår kammare, och ber i ensamheten. För det är ändå så, att vi egentligen inte vet, hur vår bön ska vara, men att Guds Ande, stöder oss i vår svaghet, han vädjar för oss med rop utan ord. Paulus skriver i episteltexten att, ”Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”
Var frimodig i din tysta, eller högljudda bön, Gud hör ditt rop, Gud hör din bön.
En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Att växa i tro.

Tankar inför helgen
Femte söndagen i påsktiden
Att växa i tro.

I söndagskväll fick jag köra hem i snöoväder. Bilarna jag mötte var täckta av snö och snöflingor stora som aspblad träffade vindrutan. Vindrutetorkarna fick vissa stunder jobba på högtryck. Jag var på väg hem från Boden och Rörvikskyrkan där jag under våren varit behjälplig med Gudstjänster, bibelstudier och samtal.

Rörvikskyrkan som är en av de första samarbetskyrkorna i Sverige, är just nu utan präst, därför har frågan gått till mig som pensionär, att hjälpa till med de jag kan och vill.
Boden är en stad jag inte ofta annars besöker. När frugan och jag åker norrut är det alltsom oftast Luleå som är vår destination.
Men Boden är en trevlig stad, med otroligt trevliga medborgare, åtminstone de som jag har träffat under våren. I söndags hade vi en så kallad kreativ gudstjänst där vi träffades i smågrupper för att planera gudstjänsten ihop. Barnen hade en egen grupp där drama och sång var deras uttrycksätt. En grupp hade sången som ämne, en annan hade gestaltning som sitt ämne, åter en annan bönen och så den lilla grupp som satt med mig där vi pratade om bibelordet för dagen.

Från barnrummet kunde vi höra hur barnen tränade på den fina rörelsesången, ”Jag går på livets väg, där kan allting hända”. Det ledde till en fundering kring ämnet som var, ”Vägen till livet”. En tanke väcktes av en kvinna i gruppen, hon sa,” Vad är det för skillnad mellan Livets väg och vägen till livet? Hon svarade på sin egen fråga genom att säga. ”Skillnaden måste ju vara att vägen till livet det står i en bestämd form med livets väg blir lite hur som helst som hur livet råkar bli”. Jag tyckte att hennes tankar var lysande och belysande hur vi tänker om Gud. Om vi skulle enbart tala i våra kyrkor om livets väg, om hur vi möter ondskan, sjukdomar, svårigheter, kärlek, vänlighet och allt annat som livet rymmer då skulle vilken religon, ism, yoga, mindfullnes eller någon annan livsfilosofi vara likvärdig med det som predikas i våra kyrkor.
Men nu är det inte så, utan vi talar om, VÄGEN TILL LIVET, i en bestämd form. Vi talar om honom som är själva livet och att vi en dag ska få komma till honom i detta nya liv som han har förberett åt oss i sin himmel.

Den kommande söndagens tema är Att växa i tro. Texten är hämtad ur den så kallade ”Jesu översteprästerliga förbön” i Johannes 17 kapitel. Där står det att Jesus ber för sina lärjungar att Gud ska bevara dem och helga dem i sanningen. Guds eget ord är sanning, låter han oss förstå.
Sanningen är det som ska göra oss fria säger han också i ett annat sammanhang. Livets väg, vägen till livet och sanningens väg, kan i bland vara som ett snöoväder som skymmer sikten för oss. Vi blir i bland som förblindade av allt som sker omkring oss att vi inte riktigt kan se vägen. Vägen skulle enligt Jesus vara, att leva i sanningen. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Att växa i tro, det är att gå på vägen till livet.
Är din sikt lite grumlig, har du svårt att se vägen, har du svårt att se att du växer i tro? Om du och jag skulle ta och sakta ner tempot en aning, då tror jag att vi kommer att upptäcka, att mästaren Jesus själv, finns där, bakom allt, och ber för oss. Han vill ge våra ögon klarsyn, till att upptäcka sanningen.
En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Den goda herden.

Tankar inför helgen
Tredje söndagen i påsktiden
Den gode Herden

Den här tiden på året bör man försöka öva sig i tålamod. Jag tänker på bilköerna upp till soptippen. Dessa köer kan verka ändlösa ibland när alla villaägare har varit ute och klippt sina häckar och träd. Släpvagnslass efter släpvagnslass köar för att få tippa av sitt trädgårdsavfall. Vissa har turen att bo på landet och kunna köra sitt lass av trä och grenar till någon majbrasa i närheten.

Solen har ju börjat göra sitt jobb med att väcka den frusna marken till liv och sätta fart på trädens sav rusning ut till den begynnande lövbildning som redan nu kan ses vid någon solvarm husvägg.
Vintern har släppt sitt grepp och vi är i den tiden då allting börjar spritta av liv. Jag har köpt en solstol till vår balkong, den har jag redan provat att ligga i. Det var en av de dagarna, då solen värmde lite extra, då tog jag mig tid till att lägga mig ner en stund, på vår soliga balkong. Solen värmde riktigt skönt, och längtan till sommaren blev allt starkare för mig. Där i solvärmen översköljdes jag av en sådan sommarlängtan att jag på en gång bestämde mig för att åka och dra av pressningen som täckt vår båt hela vintern. Några av mina barnbarn fick följa med och fika i aktersoffan, medan vårsolen gjorde sitt tappra försök att värma upp kajutan.

I helgens texter möter vi Jesus som går omkring i templets pelargångar. Det står att det är vinter, därav kan vi förstå, att han gick omkring för att hålla sig varm. Det var under en fest som kallades för tempelinvignings festen. Det var en fest som varade i åtta dagar, och många oljelampor brann under denna fest. Det var en sorts ljusfest, något liknande för oss under valborgsmäss, med alla vårbrasor.
I texten läste vi att det var vinter, ibland kan det vara så i våra liv att det känns som vinter. Vi kan känna oss frusna och kalla. Det är kanske som för Jesus, att det är fest runtomkring oss, men i vårt inre är det kallt, glädjen som vi möter hos andra, når inte in i oss själva. Det är som under valborgsmässofirandet då vi står i våra sommarkläder och fryser, mitt i det man glädjefyllt sjunger ”vintern rasat ut bland våra fjällar”.
Frugan berättade att under hennes uppväxt var det tradition att vid valborgsmässoafton skulle man ta på sig sommarkappan och sommarskorna. Hon minns hur hon ofta stod och frös vid dessa tillfällen. Då försökte hon och hennes kompisar ställa sig så nära brasan som möjligt för att ta del av de heta värmestrålarna från elden.
Hur har du det som läser denna krönika? Är det kallt och fruset i ditt liv? Behöver du komma närmare värmekällan?

Är det så, att du upplever det som om att du inte får något grepp över Jesus. Han går som fram och tillbaka, ibland kan han som lysa till, och du kan uppleva hans varma blick, och att hans ord ger dig tröst och värme. Men ibland så är det tvärtom, att han verkar gå bort ifrån dig, som om han vände dig ryggen, du känner dig sviken av både Gud och människor. Mitt i din upplevelse av besvikelse, av det kalla och mörka, kommer Jesus till dig och fattar din hand, han säger med all den värme som finns i herderösten, ”följ mig”. I vår text säger också Jesus att, ”ingen ska rycka dem ur min hand”. Vill du ha med Jesus att göra, då är detta ett ord, just till dig. Lärjungarna vid Emmaus vägen sa till varandra, ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss”!
Jesus vill sätta våra hjärtan i brand. Han vill bränna upp allt avskräde och istället tända den heliga elden av Gudsnärhet, Guds värmen och Guds ljuset i våra liv.
Jag önskar dig en trevlig valborgsmässoafton och ber dig att tänka på Guds värmande eld när du besöker någon vårbrasa i helgen.
Allt gott
Gösta Degerman















© 2017 Hortlax EFS Kontakt