Andra advent

Tankar inför helgen
Andra advent
Guds rike är nära

Det var en söndag morgon i bilen, på väg till kyrkan, som hustrun gav mig en analytisk tanke om varför det oftast är jag som kör när vi ska någonstans. Hon gemförde mig med gamla kort vi hade på hennes och min morfar. Oftast stod då familjen uppklädd framför boningshuset och med husfadern i en centralplats med sin häst. Hästen var ju en statussymbol som husfadern ville visa upp. Frugan menade att det var ungefär likadant i dag fast då visar vi män upp våra bilar. Jag kunde väl ge henne delvis lite rätt, eller kanske ganska lite rätt. För mig är inte bilen en statussymbol utan ett fortskaffningsmedel. Jag ska förflytta mig från A till B och då behöver jag en bil som jag kan lita på att den startar när jag vill iväg. Det är, tror jag, det närmaste jag kan komma sanningen i mitt biläggande, även om jag tycker det är roligt att prova olika bilar och gärna kör bil. Hästen var för morfar livsviktig eftersom den hjälpte honom till att skaffa inkomst och levebröd till familjen. För mig är väl inte bilen livsviktig, men utan den skulle det bli ganska besvärligt att klara av de åtagande jag har som präst. Visst, jag skulle kunna cykla eller åka buss, men oj så besvärligt det skulle vara för en bekväm, urban människa som jag har blivit.

Varför fotot på morfar och hästen blev aktuell det var på grund av alla de pappersbilder som frugan fixat via fotoaffären. Vi hade äntligen gjort slag i saken och framkallat alla bilder vi tagit i våra telefoner och andra digitaliserade gamla foton.

Det blev en tjock bunt av alla möjliga bilder. Där fanns bilder på våra mor och farföräldrar våra egna föräldrar, våra barn och barnbarns besök på olika platser. Det blev en nostalgisk tidsresa för oss båda. Dessutom har vi kostat på oss att digitalisera alla våra super åtta filmer från sjuttiotalet. Förstår ni vilka nostalgiska kvällar vi har att se framemot.

Jesus säger i helgens texter ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Det speciella med andra advent är att det talar om ett andra advent. Det talar om att Jesus ska komma tillbaka. När Jesus talar om att Guds rike är nära är det inte en nostalgisk tillbaka blick på det som hänt förr, utan det handlar om ett NU. Nu är tiden inne att möta honom. Det är inte en nostalgisk, känslomässig tillbaka blick till det som hände vid Jesu födelse, minnen av forna Julottebesök med vackra julsånger och härlig stämning. Nej tiden är inne för Guds besök i ditt och mitt liv. Inte i går eller i morgon utan i dag är tiden inne.

Vi sjunger i Anders Frostensons psalm 39, ”Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro evangelium: himmelriket är nära”.

Det gamla evangeliet har jag predikat i många år nu. Det är samma gamla budskap om nåd, frid och syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn. Men ändå blir det på något märkligt sätt något nytt när evangeliet flyttar sig från huvudet ner till hjärtat. Jag brukar säga ganska ofta att när man börjar umgås med Jesus blir åsikter till insikter. När evangeliet blir verklighet i ens hjärta då förvandlas detta gamla budskap till något nytt. Kristen tro är inte religion utan relation, kristen tro är inte ett åsiktspaket utan den vilar i en historisk händelse där Gud själv möter människan med sin nåd genom barnet i krubban och korsets lidande, död och uppståndelse.

Om vi återgår till häst och biläggandet som en statussymbol, kan vi säga att för den kristne är statussymbolen, krubban och korset. Detta är själva nyckeln till livet med Gud. Däri finns livet, förlåtelsen, glädjen, hoppet, kärleken och också stoltheten att få kallas barn åt Gud.
En skön adventstid önskar jag dig.

Gösta Degerman


Första advent

Tankar inför helgen
Första advent
Ett nådens år.


Hallå vart tog vintern vägen! Nu när jag skriver det här, då har regnet vräkt ner ett litet tag. Gräsmattorna har tinat fram och den härliga vinterstämningen den bara försvann på ett par dagar. I början på 1990 talet vid Adventstiden var vädret ungefär som det är nu. Gräsmattorna var fram tinade och jag minns att vi plockade fram gräsklipparen bara för att få klippa gräset vid denna tidpunkt på året. Adventsstjärnan var upphängd i köksfönstret och i dess sken klippte vi gräset en kort stund. Enbart för att ha gjort det, snön kom till slut och vi fick en vit jul.

Första advent är den första söndagen på vårt kyrkoår. Det nya kyrkoåret börjar när det är som allra mörkast. Mitt i detta mörker kommer Gud till oss och talar om det hopp han har gett till mänskligheten.

Det första ord som vi möter i kyrkoåret är NÅD.
När adventsstjärnan lyser i fönstret, då påminns vi om, att till och med himlavalvet ger Gud sin ära, när stjärnan stannar över stallet i Betlehem. Under Advents och jultiden möts vi av det glada budskapet från Gud att han har sänt sin egen älskade Son hit till denna världen för att ge oss ett hopp inför evigheten.

Ordet advent betyder, ”ankomst”. Vi i kyrkan proklamerar, ropar ut vårt ”Hosianna” denna helg. Detta ord betyder ”Fräls oss, rädda oss, ge nåd”, det var detta folket ropade och sjöng när Jesus red in i Jerusalem. Vi inleder vårt kyrkoår med att slå fast att den kristna tron inte är en laggärningsreligion utan det kristna budskapet handlar om NÅD.
Det är ju ganska unikt att vi i dessa breddgrader kan ha fått möjlighet att klippa gräset i adventstid. Men det mest underbara och unika som någonsin har hänt, är att Gud har stigit ner till vårt jordegrus. Han som är konungarnas konung, himlarnas Herre och furste, han kommer till oss.

Glädjebudet som vi i inledningen av kyrkoåret kan proklamera, ivra för, plädera för, sprida, det är att han som hela universum en dag ska tillbe fullt ut, han är här. Han har kommit just för dig som läser det här. Jesus övergav himlens hela härlighet för att hjälpa dig och mig till sin himmel. I söndagens text säger Jesus till åhörarna i Nasarets Synagoga. ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse”. Vilken text? Jo Jesajas ord där han säger att ”han har smort mig till att frambära ett glädjebud. Ett nådens år från Herren.”
Den 12 oktober var det Judarnas försoningsdag och detta år proklamerade Judarna också att Jubelåret inträtt. Jubelåret handlar om att återställa det som en gång var. Mark som var såld på grund av fattigdom skulle återgå till den som rätteligen ägde marken. Skulder skulle avskrivas, slavar skulle friges osv. Det blev ett jubel utan like när detta inträdde.
Jesus har kommit för att återställa allt det som engång var tänkt, om Guds skapelse. Han kommer till oss med försoning och upprättelse. Att klippa gräset i adventstid var en upplevelse som var unik men att möta Jesus och ta del av Jubelåret som han har skänkt oss det slår alla andra upplevelser.

En skön första Advent önskar jag dig.
Gösta Degerman




Domsöndagen

Tankar inför helgen
Domsöndagen
Kristi återkomst.


För 42 år sedan den 16 november fick frugan och jag vårt första barn. Det blev en flicka och förstås världens sötaste bäbis i våra ögon. Jag fick som två chocker den där natten för 42 år sedan.

Den första var när jag såg hur min unga fru fick under våldsamma smärtor framföda vårt flickebarn. Det var oerhört svårt för mig att stå på sidan om och se på hur den jag älskade fick lida och plågas. Det enda jag kunde göra var att stå vid hennes sida och hålla hennes hand och torka bort svetten från hennes panna. Den andra chocken den natten var flickebarnets utseende. Hon var gulaktig i skinnet som en asiat och mörksvart hår. Jag minns att jag såg på henne och undrade om hon verkligen var mitt barn. En kort sekund tvivlade jag på om jag var pappa till detta vackra asiatlikande barn. Barnmorskan såg nog hur mitt ansikte var som ett frågetecken därför förklarade hon snabbt att vårt barn hade en kraftig gulsot därför var hon så gulaktig i skinnet. Jag kunde andas ut efter den förklaringen.


Till helgen handlar texterna om att Jesus ska komma tillbaka för att hämta hem sina barn. I uppenbarelsebokens text sägs det: ”Gud själv skall vara hos dem och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”.


Jag tycker om att predika på domsöndagen därför att den talar så mycket om vårt hopp. Den kristna kyrkan kan denna söndag med frimodighet proklamera att Gud gör allting nytt. Jesus säger att ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig han har evigt liv”. Tänk att du och jag är så värdefulla inför Gud att han vill hålla dom med oss. Domsutslaget är redan färdigt en gång för 2000 år sedan när Jesus dog för oss på korset. Där ropade han ut i sin dödsstund, ”det är fullbordat”. Där är domen fastslagen att var och en som vill ha med honom att göra är frikänd. Paulus utrycker det i Romarbrevet 8 att ”så finns det ingen fällande dom för dem som är i Kristus Jesus.” Det är det kristna hoppet inför evigheten och domens dag.
Det kostade Jesus våldsam smärta, och ångest, för att framföda denna försoning och nyfödelse, för en hel värld. Jesus använder bilden av en kvinna, under smärtor, föder fram sitt barn men när då födslovärkarna är borta, då glömmer hon allt det smärtsamma, eftersom hon gläder sig över sitt barn.

På samma sätt kunde vi under tårar glädja oss när vårt flicke barn fick ligga på mammas bröst en liten stund, innan hon snabbt flyttades till en kuvös med värmelampa.
Jag har tänkt på min reaktion när jag såg vår förstfödda, och min reaktion när hennes hy var annorlunda än vad jag var beredd på. Domsutslaget för min del, var nära att tro, att kvinnan jag älskade skulle ha varit mig otrogen. Tanken kom, även om den bara var en kort sekund. Är det inte så med oss människor att vi har lätt för att döma och bedöma på olika sätt. Du och jag är inte satt till att döma någon människa, inte ens oss själva, utan domen, den är endast i Jesu händer. Det är det trösterika, att på domens dag möter vi inte en främling, utan en vän. Det kristna hoppet är att trots vår svaghet, vår egoism och vår vilja att döma och bedöma, så är Jesus trofast i sin dom. Han frikänner var och en som vill ha med honom att göra.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Söndagen före domsöndagen





Tankar inför helgen
Söndagen före domsöndagen
Vaksamhet och väntan


En vän sa till mig förra veckan att hon väntade på vintern. Hon hade plockat fram mössa, vantar, och varma skor. Hon hade monterat på vinterdäcken och även fixat motorvärmare och en kupé värmare. Nu fick snön och kylan komma, hon var beredd på en kall och snöig vinter. Jag hoppas verkligen att hon har ett friskt batteri, eftersom den arktiska vintern tär hårt på våra batterier. I det här fick jag en tanke, har du haft jord fel i din bil någon gång? Jordfelet gör att det smyger ut kraft från bilens batteri. Helt plötsligt stannar bilen. Allt blir mörkt. Ingenting fungerar längre.
När man som bilägare står där med tomt batteri, då är det underbart när en vän kommer med startkablar och kopplar det till sitt eget batteri, och överför kraft från ett batteri till ett annat.
Visst kan det vara så i våra egna liv, att vi ibland behöver någon vän som kommer med startkablar och ett friskt batteri, för att vi ska få hjälp till att orka med vår vardag.
Startkablarna kan vara något så enkelt som att få ett besök, ett vänligt ord, en vänlig blick, ett telefon samtal, ett vykort. Att få bli sedd och hörd.


Helgens texter handlar om att vara vaksam och väntande på att Jesus ska komma igen. Här uppmanas vi att vara beredda, ungefär som min vän ordnade för sig inför vintern.
Det är lätt att tidens omsorger får oss att prioritera fel. Att vi vänder oss bort från det som är det viktigaste, nämligen att ha frid med Gud. När vår blick och vårt intresse vänds ifrån gemenskapen med Gud, då dräneras vi på kraften och vi tappar orienteringen. Risken är då att vi hamnar i andligt mörker, därför behöver vi hjälp att varje dag se om vårt ”andligabatteri”, för att det inte ska uppstå något ”jordfel”, som förmörkar vår andliga syn. Vi behöver Guds kraft över våra liv för att vara beredda inför den dag då Herren kommer.
Min uppmaning till dig som läser detta är att söka Herrens ansikte varje dag, då ska ljus bryta fram i ditt liv.
Jesus kommer inte bara med mössa, vantar och varma skor, för att du inte ska hamna i den mörka, andliga kylan, utan han är den gode vännen som just nu är hos dig med sina ”startkablar” och sitt ”batteri” av kraft, för få din tillåtelse att ge dig liv, värme och ljus i din vardag.


En god helg önskar jag dig.


Gösta Degerman

Alla helgons dag

Tankar inför helgen
Alla helgons dag
Helgonen
En kväll i förra veckan satt jag och frugan, med tårar i ögonen, inte på grund av att vi var ledsna utan det var tårar på grund av att hela vårt inre bubblade av skratt. Vi satt och såg Rowan Atkinson som den hemlige agenten, Johnny English, en dålig kopia av James Bond. Rowan Atkinson är mer känd genom sin figur MR. Bean, också han en halvt misslyckad figur där pinsamma avslöjanden och situationer avlöser varandra. Denne Engelske spion Johnny English vars havererade spioneri och pinsamheter var det som skapade dessa glädjens tårar. Om man är som jag och gillar situationskomik är det verkligen en film att rekommendera. Det var längesedan vi skrattade så mycket tillsammans, som tur var hade vi en hushållsrulle på bordet som vi fick använda till att torka tårarna och snyta oss i.

Det är Alla helgons dag till helgen och då kommer vi att tala om de som gått ur tiden. Det kommer att bli minnesgudstjänster och flera kyrkor kommer att vara öppna för stillhet och möjlighet att tända ljus. Våra gravgårdar runt om i Norrbotten kommer att bli upplysta av små ljus som flämtande trotsar mörkret. Det brukar vara en vacker syn den här tiden på året när mörkret och kylan biter tag i oss.

När min pappa dog 1986 och när min mamma dog 2013 hade vi minnesstunder efter dom. Sorgen var stor eftersom de betydde så mycket för var och en av oss syskon. Men det som slog mig det var att tårarna blandades med våldsamma skrattanfall när vi berättade olika roligheter som de hade gjort eller sagt. Vi kunde skratta vid deras minnesstund men samtidigt fanns allvaret där med sorgen och saknaden.

Jag har som präst stått vid många dödsbäddar och haft ett otal begravningar och sett den bottenlösa sorgen och saknande hos många människor. När jag har mitt griftetal vill jag alltid berätta om det kristna hoppet som talar om ett återseende en dag. Om att Jesus gått lidandets väg för vår skull och öppnat en ny och levande väg för oss alla som vill ta emot.
Jag och frugan har berättat för varandra hur vi vill att vår begravning ska gå till. Vi har talat om vilka psalmer och sånger vi tycker om och var vi ska ligga. Det vi alla vet det är att vi en gång ska dö, därför är det viktigt att tala om döden och hur vi vill att vår sista tid ska se ut.
När jag en dag skall vigas till den sista vilan vill jag gärna att mina barn och barnbarn inte bara ska gråta utan att de också ska få möjlighet att skratta vid minnesstunden åt alla mina misstag. Jag har som Mr. Bean eller Johnny English gjort många pinsamma misstag under livet, jag har missat poänger, talat baklänges och flera gånger sagt saker som kan läggas i minnenas arkiv som skrattretande felbedömningar. Men jag vill också att de ska minnas mina böner för dem, mina försök till att hjälpa dem in på trons väg och att de ska minnas att jag av hela mitt hjärta har älskat dem.

Min mor och far lämnade många fina minnen efter sig. De gjorde stora och djupa avtryck i mitt liv och i mina syskons liv. När vi minns dem minns vi med glädje allt det fina de skänkte oss barn.
Dina och mina nära och kära har lämnat avtryck efter sig, vad för avtryck kommer de dina att minnas om dig? Vad för avtryck har du gjort i deras liv? Viktiga funderingar medan vi ännu har möjlighet att göra något fint för de våra.

En fin allhelgona tid önskar jag dig.
Gösta Degerman

Tjugotredje söndagen efter trefaldighet

Tankar inför helgen
Tjugotredje söndagen efter trefaldighet
Förlåtelse utan gräns


Den här veckan vill jag rikta blickarna och tankarna västerut, mot vårt grannland Norge. Du som har följt med i nyhetsflödet vet att vårt grannland är i sorg, och i chock, över att deras ikoner i nationalsporten skidor är dopade.
Martin Johnsrud Sundby och Therese Johaug har bådat ertappats med otillåtna värden i sin kropp.
Sundby hade tagit för stor dos av astma medicinen, Ventoline och Johaug hade för mycket av ämnet clostebol, i sitt blod. Båda skidstjärnorna bedyrar sin oskuld i frågan. Deras ärenden är under utredning och tills vidare är de avstängda från att tävla.
När jag läser de olika artiklarna om dessa dopingfall, läser jag in en stor portion skadeglädje hos tidningsmakarna. Det ironiseras och insinueras omkring dessa skidstjärnor och den Norska landslagsledningen. Är det något som de systematisk har sysslat med under många år, sägs det med en känsla av arrogant, föraktfull självbelåtenhet. Andra skriver på ett mer nyanserat sätt med en känsla av nåd i sin penna. De menar att ingen ska dömas förrän domen är fastslagen.
Till helgen möter vi en man som har fastnat i kungens räkenskapsgranskning. Det visar sig att han har en ofantligt stor skuld till sin Herre. Han var skyldig kungen omräknat till dagens penningvärde till flera miljoner. Han hade ingen möjlighet att betala tillbaka sin stora skuld. Liksom den skuldsatte mannen i texten har många svenskar hamnat i ekonomiska bekymmer. Jag lästa att så många som Ca 25000 svenskar har skuldsanering, eller är på väg in i personlig konkurs.

Petrus frågar Jesus om, ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?” Jesus besvarar frågan genom att berätta om kungen som ger en fullständig skuldsanering.

Att drabbas av ekonomiska svårigheter eller som för Johaug och Sundby bli uthängda för något som är etiskt tvivelaktigt, är en svår prövning för de drabbade. Pressen, och människor i allmänhet, är snabba på att döma och bedöma. De båda skidstjärnorna kommer att för alltid förknippas med de svarta rubriker som kablats ut under denna höst. Likaså kommer de som hamnat i ekonomisk kris att ständigt bli ihågkomna som de som misslyckades med sin ekonomi.
Evangeliet i denna veckas texter hittar jag i att Kungen, alltså Gud själv, går in och plockar bort skulden från kontot. Han går själv in och betalar det som behövdes. Men i texterna möts vi också av en allvarlig förmaning, att liksom vi fått och tagit emot förlåtelse och försoning, på ett likande sätt ska vi också agera mot varandra.

Skammen, skulden, som de Norska skidstjärnorna känner efter dopingavslöjandet är stor, liksom för dom som blivit tvungna att få skuldsanering för sin överlevnad. Men allt av skam och skuld är, det har Jesus genom sin korsdöd på Golgata skänkt en full upprättelse och försoning till en hel mänsklighet. Därför uppmanas vi till barmhärtighet mot våra bröder och systrar som misslyckats. Vi skulle vara beredda att förlåta, inte bara sju gånger, utan sjuttiosju gånger säger Jesus.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Tjugoandra söndagen efter trefaldighet

Tankar inför helgen
Tjugoandra söndagen efter trefaldighet
Frälsningen.

Jag nämnde i förra veckans krönika att den Colombianske presidenten Juan Manuel Santos utsetts till årets fredspristagare. Det får vi gratulera honom till och även det Colombianska folket skall vi räcka en hälsning av glädje och hopp om ett nytt fantastisk år av försoning. Det som den svenska pressen inte skriver om, när det gäller nomineringen av fredspristagaren, är bakgrunden till denna försoningsprocess som på gått i många år. Den person som jag vill framhålla i denna mirakulösa vapenvila mellan FARC gerillan och den Colombianska regeringen är Russ Stendal. En kristen missionär som lät sig tillfångatas av gerillan för att få möjlighet att vittna om Jesus och vad hans försoning kunde ge. Han bands fast vid ett träd där han vittnade för alla om vad Jesus kunde göra i deras liv. Efter fem veckor meddelade gerillaledarna att han skulle släppas lös och få förkunna fritt sitt evangelium om Jesus. Russ Stendal har flera gånger under fredsprocessen fått sitta ner med presidenten och ge råd hur processen skulle föras vidare. Detta har den svenska pressen inte skrivit något om, att en kristen missionär har vågat livet för att denna fredsprocess skulle kunna bli möjlig, det omnämns inte, varför? Etthundra tusen människor tar i dag beslut om att följa Jesus, tretusen nya kristna församlingar bildas varje vecka, kristendomen växer i dag snabbare än världsbefolkningen, vi lever i missionshistoriens största väckelse men detta missar ständigt massmedia. Varför?

Söndagens ämne är frälsningen. Det talas i texterna om hur en hel värld är försonad i en enda person, nämligen Jesus Kristus. Paulus skriver att ”alla har fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus.”

En person som bär försoningen till andra kan göra storverk. Russ Stendal fick genom sin försoningsförkunnelse vara med att skapa en försoningsprocess som kanske har räddat ett helt folk. Den kristna kyrkan är satt att vara i framkant när det gäller att skapa utrymmen för försoning mellan alla folk. Vårt uppdrag är att tala ut frälsningens evangelium som handlar om Jesus Kristus. Men den Kristna kyrkan är så tyst i medierna, varför? ”Om dessa tiga ska stenarna ropa”, säger Jesus. Jag läste i tidningen Världen i dag att ateisternas frontfigur här i Sverige, Christer Sturmark, upprörs av den fruktansvärda förföljelsen av de kristna i Mellanöstern. Han skriver, ”Som sekulär humanist känner jag djup avsky mot det som kristna utsätts för i Mellanöstern just nu.”

Hur ofta har kyrkorna uttalat sig i medierna om detta? Varför är vi eller medierna rädda att berätta vad vi ser och tänker? Vi har ju fått världens bästa budskap att förmedla till en längtande, törstande och lidande värld. Det finns en frälsning, det finns en försoning, det finns ett hopp för alla människor i alla tider genom Jesus Kristus.
Detta är Guds vilja, säger Johannes, att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen, vilket är Jesus Kristus.

Allt gott önskar jag dig.
Gösta Degerman

Samhällsansvar 2016

Tankar inför helgen
Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
Samhällsansvar.


Jag satt en morgon och såg God morgon i TV 1. Det är inte vad jag brukligt skulle göra en vardagsmorgon, men nu när jag gått i pension, då har jag fått tid att sitta ner och ta del av vad som händer i den vida världen. Jag menar på ett mer långsamt sätt. För god morgon programmet är långsamt och för mig känns det bara så skönt att sitta i fåtöljen, med en kopp kaffe och ta del i de samtal som utspelar sig i TV rutan. Den här morgonen var det de gamla trotjänarna Marianne Rundström och Claes Elfsberg som ledde programmet. Som gäst i soffan hade de bland annat Inga- Britt Ahlenius chef vid FN:s internrevision. De samtalade om FN:s roll i det hotande världsläget och även om korruptionen som utbreder sig i världen och i Sverige. Jag fick veta att Svenskarna är ett korrupt folk, ”Vi har inte kallat det vid det rätta namnet” sa Inga Britt Ahlenius. Vi har kallat det för förmåner, skandaler eller att hålla varandra om ryggen. I programmet pratades det väldigt konkret om skandalen med skatteverket och vänskapskorruption. Det fastslogs där i TV soffan att ge förmåner till nära vänner och släkt, för att jag, i förlängningen, ska få nytta av det är korruption. Inga Britt Ahlenius menade att regeringen skyndsamt skulle fastställa en etisk kod som framför allt skulle gälla för dem som arbetade åt staten. Årets fredspristagare är Colombias president Juan Nanuel Santos, han får priset för sina insatser att få ett slut på det eviga inbördeskriget i landet, plus den väldiga korruptionen som lamslår stora delar av regionen.

I helgens texter möter vi en man som levde ett korrupt liv. Han jobbade åt den statliga makten vid denna tid och försnillade till sig inkomster på ett oärligt sätt. Hans namn var Sackaios, han var en kort till växten får vi veta och han var intresserad av att se och möta Jesus. Det står att han kunde på grund av sin kortväxthet inte se Jesus när han var på ingång i staden Jeriko. Därför klättrar han upp i ett träd för att få syn på manen som alla pratade om. Den där mystiske manen som kunde bota sjuka och talade om himmelriket på ett nytt sätt som ingen annan förr hade talat. Jesus stannar till vid trädet där Sackaios sitter och tittar honom i ögonen och nämner honom vid namn. Jesus säger till honom, ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag ska jag gästa ditt hem.” Den dagen, det mötet, förändrar Sackaios liv totalt. Han inte bara öppnar sitt hem, sitt hjärta för Jesus, han öppnar också det käraste han hade, nämligen sitt kassaskåp, där han förvarade alla besparingar han hade. ”Hälften av det jag äger ska jag ge till de fattiga, har jag pressat pengar från någon ska ha få fyrdubbelt igen”, säger Sackaios. Då utbrister Jesus med glädje, ”I dag har räddningen nått detta hus”.
Ifrån att ha varit en korrupt, introvert, penningälskande man, har han genom Jesu besök i hans hem, förändrat hela sin livsstil.

Jag har haft ett vykort med en bild av Jesus inramad i en blomsterskrud fastsatt med ett rött häftstift på min anslagstavla hängandes strax intill min dator. Där stod det med sirlig text. ”Jesus är den tyste gästen i mitt hem”. Sackaios fick höra, ”I dag ska jag gästa ditt hem.” Trots hans genom korrupta liv vill Jesus möta honom och ge honom något som är vida bättre än alla rikedomar i världen. Nämligen ett befriat, försonat och förlåtet sinne. Det räckte med ett besök av Jesus för att förändringen skulle ske. Sveriges folk behöver Jesus har jag sagt många gånger, utifrån helgens texter om samhällsansvar blir det uttalandet än viktigare. Vi behöver bli befriade från det som binder oss för att få komma ut i full frihet.

Skyndsamt skulle vi försöka att leta efter den etiska koden i våra egna hjärtan och i vårt samhälle. Jesus vill besöka ditt hem, när han får vara den tysta gästen i hemmet kan allt hända.

Allt gott
Gösta Degerman

Palmsöndagen

Tankar iför helgen.
Palmsöndagen
Vägen till korset.


Var det rätt låt som vann? Så brukar rubriken sättas i våra tidningar dagen efter den stora schlagerfesten. Frans Jeppsson så heter det nye Eurovisionhoppet i Sverige. Enligt tidningarna så charmade han hela Sverige med sin vinnarlåt. Redan som sjuåring blev han känd av Svenskafolket när han sjöng en sång om sin allra största idol, nämligen kungen på fotbollsplanen, Zlatan. Jag måste erkänna att jag inte har följt med i den stora SVT satsningen som Eurovisionsång tävlingen är. Det har sin orsak, nämligen, den sortens musik tilltalar inte mig. I min värd är det för mycket show, dans och specialeffekter. Om jag någon gång lyckas höra vad de sjunger om, då kan jag höra att där finns mycket som handlar om smärta, sorg, misslyckanden, sårighet, kärlek och sexuella anspelningar. Flera av mina barnbarn sitter som fastklistrade vid Tv:n när det är dags för denna påkostade musikfest. Även om jag inte gillar allt som presenteras, kan jag glädja mig över de många applåderna, visslingarna och ropen. Det är ballonger, ljus, rök, hejarop och feststämning över hela tillställningen. I år var det extra festligt eftersom det var femton år sedan man började med att göra deltävlingar ute längst vårt avlånga land. Det påminner mig om en hockeymatch eller en fotbollsmatch i någon av de Europeiska högsta ligorna. Det är glädje, tårar och rop och man hoppas och ber att just det lag som jag håller på ska vinna.
I helgens texter möter Jesus jubel från en väldig folkmassa när han rider in i Jerusalem på en ung Åsna. Det är en brokig skara av människor som mött upp, de har på något sätt blivit berörda av Jesus. Han blev en superkändis i dåtidens Israel. Det står i texten att de ljudligt prisade Gud för vad de fått se. Vad var det som de hade fått se?

Under de tre åren som Jesus var verksam, fick tusentals människor i Israel se honom göra märkliga under. Det står inte i helgens texter, men det är inte otroligt att det är de lama, de blinda, de spetälska, de döva som Jesus botat som finns med i lovsångskören. Kanske finns Lasarus och hans syskon tillsammans Jairus och hans dotter som Jesus uppväckte från det döda med i lovsångskören. Det står i en parallelltext att de små barnen sjunger och jublar ”Hosianna Davids Son välsignad vare han som kommer i Herrens namn”. De lärda teologerna, prästerna, de skriftlärda uppmanar Jesus till att han måste stoppa barnen att ropa på det sättet. Men då kommer den knivskarpa repliken från Jesus. ”Om dessa tiger ska stenarna ropa.”
I en barnsång sjungs det, ”det ska bli fest i himlen, fest i himlen, du får vara med och jag får vara med.” Det sägs i uppenbarelseboken att det i himmeln råder ett jubel inför Guds tron som dånet av väldiga vatten.

Tänk att våra tidningar, våra medier i västvärlden, har gått miste om världens scoop! Nämligen hur kyrkan växer runt om vår värld. Aldrig förr har kyrkan växt som den nu gör. Medan du har läst denna krönika har ca 2 personer per sekund runt om i vår värld ställt sig i lovsångskören för att prisa Jesus som frälsare och räddare. Religionsforskare menar att det kommer ca 100 000 personer till tro på Jesus, varje dygn. 3000 församlingar bildas runt om i vår värld varje vecka. Kristendomen växer snabbare än världsbefolkningen. Vi lever i missionshistoriens största väckelse. Detta har media inte sett eller inte förstått.

Det är en ofantlig mängd människor som följer med i hyllningståget för att prisa och upphöja den som vunnit den största av alla segrar. Jesus har öppnat vägen in till festsalen för en hel mänsklighet. Vill du gå med i festtåget?

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman


Tacksägelsedagen

Tankar inför helgen
Tacksägelsedagen
Lovsång

För ett par år sedan satte min dotter och måg in en ny ytterdörr till sitt 60 tals hus. Det var en rejäl och stadig dörr med en ett stort, avlångt ljusinsläpp vid sidan om. Förutom detta har de investerat i nya fönster vilket gör att huset verkligen fått ett lyft. Det jag ville skriva om den här veckan är detta ljusinsläpp vid ytterdörren. Det har för mig blivit lite extra fint eftersom lille Tore två år nästan alltid står vid detta ljusinsläpp när mormor och morfar kommer på besök. Det lilla förväntansfulla och glada ansikte smittar redan när vi parkerar bilen utanför deras hus. Nu har han blivit så stor att han med sina små fingrar når upp till dörrhandtaget och då möts vi av att han själv öppnar dörren och ropar ut, så hela gatan hör det, moffa, mommo. Hela hans kroppsspråk, hans rop och ansikte talar om för oss att vi är välkomna. På ett likande sätt har även de andra barnen mött oss när de var i den åldern. Nu när de äldre barnbarnen möter oss är det väl inte med samma entusiasm som lillebror men vi möts alltid med varma kramar. För oss är det med tacksägelse vi nämner barnbarnen i våra böner. De ger oss en sådan glädje att det inte alls är svårt för oss att associera till hur Gud känner det, när han får möta sina barns lovsånger och tacksägelse.

Söndagens texter handlar om dessa ord, tacksägelse och lovsång. I texterna möter vi Jesus uppe på ett berg med utsikt över Galileiska sjön. Mycket folk fanns där och många lama, blinda, lytta och stumma fick ta emot hälsa och läkedom från honom. Det står att folket häpnade och att de prisade Israels Gud. De hade mött honom som hela lagen och profeterna talade om. Det finns en intressant liten passus i texten där det står. Mycket folk kom till honom och DE hade med sig dessa sjuka och behövande. Det nämns inga namn, det står bara DE. Vilka var DE? Det står också ”och många andra”, som bars fram till Jesus. Hur har du det som läser det här? Tillhör du dessa DE eller de många andra? Är det så i ditt liv att du känner dig bortglömd, du har mindervärdeskomplex, det dåliga självförtroendet spökar ständigt och jämnt. Det fina med dessa DE är att de burit fram alla dessa till Jesus. De nämns inte vid namn utan de talas om en folkskara och i denna folkskara finns dessa DE.

De hade gjort det finaste man kan göra, de hade burit fram de sjuka och behövande till Jesus. Av deras handling föds det en lovsång bland hela folkhopen, de prisade Israels Gud över vad de fått se och uppleva. Du och jag kanske inte får stå på estraderna och synas och höras men vi får vara dessa DE, som bär fram människor till Jesus. Ditt och mitt bönearbete för våra barn och barnbarn, för släkten och vännerna kanske inte någon vet något om. Men vi får i vår kammare bära fram alla dessa som vi älskar och som Gud påminner oss om, vi får bära dem fram till honom som vet, kan och förstår. När jag i ljusinsläppet ser den entusiastiske lille Tore och mina övriga barnbarn föds det en tacksägelse och lovsång till Israels Gud.

Det är något av detta ljusinsläpp som vi behöver få se, i vårt vardagliga umgänge med Jesus. Jag tänker mig att det finns ett ljusinsläpp vid den himmelska porten där Jesus och hela den himmelska skaran står med entusiasm och väntar på oss. Jag associera väldigt fritt utifrån lille Tores förväntan vid ljusinsläppet, att kanske en dag, är det Guds eget förväntansfulla ansikte vi ser där vid himlaporten och hela den himmelska världens heliga varelser som gläds över att vi kommer till honom, med alla våra glädjeämnen, sorger och bekymmer.

En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

© 2017 Hortlax EFS Kontakt